Tillbaka
10.6.20   |   Nyheter

Pengarna på armlängds avstånd

Ann-Luise Bertell och Stefan Wallin kan se tillbaka på sex lyckade år som ordförande. Under deras tid vid rodret har Svenska kulturfonden kunnat dela ut en kvarts miljard euro. Bild: Cata Portin

Populismens återtåg har aktualiserat frågan om styrningen av medel till enbart vissa former av kultur. För de avgående ordförandena Ann-Luise Bertell och Stefan Wallin är principen om att pengarna inte får diktera formen för den fria konsten och kulturen helig.

Det här är en förkortad version av reportaget som ingick i Kulturfondens årsbok 2019. Du kan läsa årsboken här. Observera att reportaget skrevs innan coronakrisen.
Text: Jens Berg
Bild: Cata Portin

Sex år är snart till ända. Ann-Luise Bertells och Stefan Wallins andra och därmed också sista mandatperioder som ordförande för Svenska kulturfondens delegation respektive styrelse närmar sig sitt slut. Därför bad jag dem att fundera ut en symbolisk plats för den här intervjun. De valde Musikhuset i Helsingfors.

– Vi valde Musikhuset bland annat för att Svenska kulturfonden firade Finlands 100-årsjubileum här med den stora finlandssvenska konserten Spegling som garanterat blev ett minne för livet för åtminstone alla de barn som uppträdde under kvällen, säger Bertell.

Historielöst om monokultur

Den här avskedsintervjun kommer att handla mycket om samhällets styrkor och om de nya hotbilder som har dykt upp under de år som Bertell och Wallin har fungerat som ordförande. Tack vare sina uppdrag har de haft en utmärkt utkikspost därifrån de kunnat följa med och reagera på samhällsutvecklingen.

– Miljöfrågan och populismens återtåg är de två saker som kanske mest har präglat 2010-talet. I och för sig har vi ju länge varit medvetna om miljöns tillstånd med det är nu som det har lyfts upp på riktigt av både den yngre generationen och av forskningen. Speciellt landsbygden – och därför också Svenskfinland – berörs mycket av till exempel köttskammen och trycket på att resa mera klimatsmart, säger Bertell.

När Bertell och Wallin valdes till sina uppdrag 2014 såg världen annorlunda ut. Någon tanke på att Donald Trump skulle bli USA:s president fanns inte. Ryssland hade inte invaderat Krim. Brexit kändes som en utopi. Och »fake news« var ett okänt begrepp.

– Det här är exempel på hur oförutsägbar världen är. Men det finns också element som framstår som klippor när hela världen står i brand och en sådan klippa borde ju rimligtvis vara uppfattningen om att kulturen är värdefull och tidlös. Kulturen förändras, den speglar sin tid och den opponerar sig mot sin tid. Man kan till och med säga att kulturen blir starkare när det blåser, säger Wallin.

Och på det kulturpolitiska fältet blåser det. År 2014 hade Sannfinländarna ännu inte suttit med i regeringen, men nu sex år senare är de åtminstone utifrån opinionsmätningarna det största partiet i landet. I deras färska medie- och kulturpolitiska program definierar de vilken typ av kultur och konst som borde få åtnjuta offentlig finansiering. Enligt Finlands största parti i dag borde bland annat public service-uppdraget och stödet till minoritetskulturer krympas.

– De ligger trots allt i täten nu och med tanke på kommande val måste vi förhålla oss till dem på något sätt. Men inte bara mellan raderna utan också på raderna uttrycker de nu en historielös uppfattning om att Finland igen borde bli en monokultur, som om det skulle vara något vi borde gå tillbaka till. Men så är det ju inte. Vi har aldrig varit en monokultur. Se till exempel bara på Viborg där det talades 6–7 språk ända fram till 1940-talet, säger Wallin.

– Ett skräckexempel på det här är det som nu händer i den svenska kommunen Sölvesborg där kultur- och bibliotekschefen nyligen sa upp sig efter påtryckningar från Sverigedemokraterna om vilken kultur och litteratur som ska bekostas av kommunen. Politikerna ville till exempel inte ha så mycket litteratur på andra språk än svenska i sina bibliotek. Det är både skrämmande och otroligt att man kan se det här som en väg framåt när man betraktar världen idag, suckar Bertell.

Konsten kommenterar samhället

Både Bertell och Wallin återkommer ofta till den heliga principen om att det måste finnas ett tydligt avstånd mellan pengarna och den fria konsten. I klartext betyder det att pengarna inte kan och får styra de uttryck som olika kulturformer väljer att ta. Det här gäller för såväl den offentliga kulturpolitiken som för hur Svenska kulturfonden använder sin makt via pengarna.

Jag för in samtalet på hur kulturen och konsten nu reagerar på det som sker i samhället. Hur märks det i dag?

– De flesta som söker sig till konsten och kulturen gör det för att de vill uttrycka något. Därför blir konsten och kulturen ofta också en kommentar på det som sker i samhället. Ofta går konsten och kulturen före och visar på en riktning som samhället är på väg mot, säger Bertell.

Vilka konkreta exempel ser du just nu?

– Det finns många exempel i Svenskfinland. Unga teatern spelar nu Fascinerande ismer, som handlar om hur populismen föds. Annika Luthers senaste bok De sista entusiasterna handlar om hur ett främmande virus börjar sprida sig. Också inom dansen och bildkonsten finns det många exempel på direkt samhällsdiskussion just nu, svarar Bertell.

Ann-Luise Bertell och Stefan Wallin betonar vikten av att se Svenskfinland som en helhet.

Stefan Wallin påpekar att speciellt det nya informationssamhället, med en allt högre grad av direkta och medvetna lögner i offentligheten, gör att behovet av att vi ifrågasätter blir allt större.

– Det här är en utmaning för kulturen, litteraturen, journalistiken och för allt skapande samhällsarbete. Vi måste för det första förstå att det blivit så här och sedan gå till positiv motattack. Man kan använda kulturella uttryck också som direkta politiska motoffensiver, jämför bara med Finlandia-hymnen av Jean Sibelius och vilket budskap han hade med den, säger Wallin.

Hur har Svenska kulturfondens strategiska satsningar som motoffensiv sett ut?

– Jag kommer att tänka på två saker. Det ena är att vi gett resurser för lyckad integration i Svenskfinland – och därmed också i hela Finland. Det andra är nog det tvåspråkiga programmet Hallå!, som också är ett svar på tidsandans prickskytte mot det svenska i Finland. Vi ville därför bygga en bro mellan våra nationalspråk och öka den ömsesidiga förståelsen och antalet positiva möten mellan det svenska och det finska, svarar Wallin.

Risktagning och kvalitet

Det som speciellt glädjer Bertell och Wallin är att de har fått verka under så gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Under deras tid vid rodret har de disponibla medlen ökat så att Svenska kulturfonden nu årligen kan dela ut över 40 miljoner euro. Under sina sex år de har de med andra ord kunnat dela ut cirka en kvarts miljard euro!

Det gör att man har kunnat satsa mycket och brett. Därför är det en enkel uppgift för dem att räkna upp projekt och bidrag som gör dem extra nöjda. De nämner gärna satsningarna på universiteten och yrkesskolorna parallellt med de större strategiska projekten. Samtidigt gläds de över att fonderna och stiftelserna nu har börjat samarbeta mera.

– Vi har försökt koordinera för att minska det överlappande arbetet. Ett exempel är ansökningarna för filmstöd som vi nu sköter tillsammans med Konstsamfundet. Ibland kommer vi överens om att göra vissa saker tillsammans med andra och ibland inte. Nu känner vi bättre till varandras verksamhet, säger Wallin.

Wallin och Bertell återkommer ofta till kravet på kvalitet och också till de risker som finns inbyggda när en fond sitter på stora summor pengar.

– När pengarna ökar och vi är en liten folkspillra som ska dela på dem så måste vi hela tiden vara medvetna om kvaliteten. Den måste vara på åtminstone nationell men helst på internationell nivå. Det måste finnas konkurrens och inom det här området ska våra efterträdare fortsätta att fundera på hur man ska fördela pengarna på det smartaste sättet, säger Bertell.

Från händelsernas centrum

På tal om efterträdare blir jag nyfiken på vilka egenskaper de tycker att en person behöver för att framgångsrikt kunna fungera som ordförande för styrelsen eller delegationen.

– Det behövs kunskap om Svenskfinland, kärlek och intresse för kultur, konst och utbildning, en förmåga att samarbeta och också en förmåga att argumentera för sina tankar och idéer, säger Bertell.

– Och en förmåga att se Svenskfinland som en helhet och inte vara alltför förälskad i bara det egna postnumret, skjuter Wallin in. Det man ger till en är inte bort från någon annan.

Det är svårt att avgöra om det är vemod eller lättnad som präglar Wallin och Bertell när de nu ser slutet på sin andra och sista mandatperiod. Sannolikt både och.

– Att man har fått befinna sig mitt i händelsernas centrum har möjliggjort möten, ny kunskap och upplevelser som man annars inte hade fått. Den kontaktytan förlorar man nu. Men allt har sin tid, säger Wallin.

– Jag kommer nog mest att sakna kontakten med människorna. Man träffar så många från olika samhällssektorer som man annars inte skulle ha mött. Sedan kommer jag inte att sakna just den tidpunkten när de 4 000 ansökningarna dyker upp. Du ska ha en åsikt om alla och det känns ärligt talat lite skönt att inte längre behöva ta stress för var och en av dem, säger Bertell.

Ann-Luise Bertell

• Född 1971 i Vasa, bor i Vörå
• Magister i teaterkonst från Teaterhögskolan i Helsingfors
• Skådespelare, författare och regissör
• Teaterchef vid Wasa Teater 2011–2015
• Ordförande för Svenska kulturfondens delegation, andra mandatperioden 2017–2020
• Jobbar med just nu: Teaterchef vid Wasa Teater från och med 1.8.2020
• Den mest användbara finlandismen: Hoppeligen
• Mitt favorituttryck på dialekt: No rållar do
• En förkortning vi borde införa i Svenskfinland: GIB (gasen i botten)

Stefan Wallin

• Född 1967 i Vasa, bor i Åbo
• Politices magister från Åbo Akademi
• Riksdagsledamot för SFP 2007–2019
• Minister 2007–2012
• Ordförande för Svenska kulturfondens styrelse, andra mandatperioden 2017– 2020
• Jobbar med just nu: Head of Public Affairs, samhällelig rådgivning på nordisk nivå i Miltton-gruppen
• Den mest användbara finlandismen: Roskis eller sidusidu
• Mitt favorituttryck på dialekt: He e mytschi no
• En förkortning vi borde införa i Svenskfinland: FAF (=förbjud alla förkortningar)

Mikaela Nylander utsågs i februari 2020 till styrelsens nya ordförande. Mikael Svarvar utsågs i maj 2020 till delegationens nya ordförande.

Pengarna på armlängds avstånd