Vadå ”anknytning till det svenska i Finland”?

Kulturfondens ändamål är ”att främja och stödja utbildning, kultur, konst, vetenskap och forskning samt samhällsservice som gynnar det svenska i Finland.”

I mindre formella sammanhang formulerar vi vårt uppdrag så här:

“Svenska kulturfonden arbetar med förnyarens engagemang, sakkunskap och mod för att stärka det svenska språket i Finland genom stipendier och understöd för utbildning, kultur och identitetsstärkande verksamhet.”

När vi vill hålla det riktigt kort klämmer vi till med: “På svenska. I Finland.”

Formuleringar om Kulturfondens ändamål och uppdrag finns i olika språkdräkt i alla våra styrdokument ända sedan Kulturfonden grundades år 1908.

Vi har ingen allmängiltig definition på vem som är finlandssvensk, eller på vilka olika sätt man kan vara finlandssvensk.

Men med hänsyn till våra stadgar och vårt uppdrag måste vi ändå regelbundet ta ställning till ”hur svensk” en ansökan kan bedömas vara. Något som inte alltid är enkelt eller bekvämt.

Anknytningen till det svenska i Finland är en grundförutsättning för att vi ska kunna bevilja bidrag. Det är däremot inte en garanti för ett ja-besked.

Spontant känns det kanske som att det borde vara lätt att besvara frågan. Antingen är väl projektet på svenska, i Finland, eller så är det inte. Eller?

Ofta är det som tur också just så enkelt – författaren besvarar frågan genom att beskriva hur hen skriver och ger ut sina verk på svenska i Finland, forskaren hur ämnet för avhandlingen behandlar finlandssvenskt kulturarv och den som ansöker om bidrag för ett projekt i skolan förklarar hur de riktar in sig speciellt på svenskspråkiga skolor.

När en ansökan kommer från en organisation eller arbetsgrupp är det ofta mest relevant att i första hand beskriva projektets anknytning till det svenska i Finland, inte projektägarnas.

Men alltid är det inte så här tydligt. Hur gör vi till exempel med forskning där språket inte är avgörande, språklösa konstprojekt eller projekt där projektägarna inte är svenskspråkiga? 

En hel del av våra bidrag kommer ur någon av våra specialfonder. De flesta specialfonder utgår från att alla sökande är svenskspråkiga, men alla gör det inte – vi har också fonder som helt ignorerar den sökandes språktillhörighet. Det här gäller speciellt flera fonder inom naturvetenskaplig och medicinsk forskning.

I sådana fall utgår bedömningen av ansökningarna enbart från de sakkunnigas bedömning av forskningsplanens kvalitet och lägger ingen vikt vid sökandes språkkunskaper eller om forskningsämnet är ”svenskt”.  

De flesta projekt inom till exempel bildkonsten saknar ofta en språklig dimension. Då måste anknytningen till det svenska i Finland utgå från sökande själv snarare än själva projektet. När vi bedömer en sådan ansökan ställer vi oss dessa frågor:

• Är sökanden svenskspråkig eller har hen studerat på svenska?
• Är sökanden aktiv inom den finlandssvenska konstscenen eller i svenskspråkiga sammanhang?

Den senare frågan blir relevant om sökanden inte har svenska som modersmål eller studiespråk; det kan alltså uppvägas av engagemang i svenska sammanhang.

Vi tillämpar samma resonemang på finlandssvenska konstnärer som är permanent bosatta utomlands.

Ibland kan ett projekt med målet att förbättra attityderna till det svenska i Finland få bäst effekt om projektet drivs av en finskspråkig organisation eller nyfinländare. Då kan frågan om anknytning till det svenska i Finland besvaras till exempel med en beskrivning av hur projektet bidrar till målet.