Tillbaka
23.5.16   |   Nyheter

Festtal av delegationens ordförande Ann-Luise Bertell

Kära pristagare och stipendiemottagare, bästa inbjudna gäster och festdeltagare!

Vi är här ikväll för att fira att vi finns. Att Svenska kulturfonden, tack vare sina framsynta och givmilda donatorer och goda förvaltare, också den här våren har möjlighet att dela ut betydande bidrag till utbildningen, konsten och kulturen på svenska i Finland. Inom Kulturfonden ser vi fram emot att alla de otaliga kreativa idéerna, som vi hittade i de närmare 4000 ansökningar vi tog emot i november, ska förverkligas med hjälp av våra understöd på totalt 16,7 miljoner euro.

För några år sedan ringde en gammal man från Kimo, byn där jag är född , till mig och frågade:  Kan du komma med mig en hel dag, så ska jag berätta för dig om allt som hänt i Kimo? Mannen är död idag men han hette Verner Berg och hade bott i Kimo hela sitt liv, förutom under krigstiden. Jag hade inte tid just då. Det tog ganska länge innan jag hade tid. Verner fick ringa en gång till, för vad kunde ha hänt i Kimo, en liten sömnig by med 300 invånare? Men till sist, då tiden började bli knapp, en sen augustidag, åkte vi runt i Kimo med bil och såg på övergivna hus och gick i högt, vått gräs. Och Verner berättade.

Idag är det alltför många som vill få oss att tro att det finns bara en berättelse. Bara en historia. Att det finns kollektiva identiteter. Ni har alla hört historien om ”invandrarna”, om ”muslimerna”, om ”finlandssvenskarna”, om ”Afrika”, om laihiaborna, om det dåliga Hufvudstadsbladet. Det är så enkelt med bara en historia. Att aktivt motarbeta denna enda historia, är kanske den viktigaste uppgiften vi har just nu!

När jag började läsa Chimamandi Ngozi Adichies böcker, drabbades jag av att läsa det hon skrev om välutbildade personer i akademisk miljö i Afrika. Jag kände inte alls igen det som jag trodde att afrikanska författare skrev om. Adichie har talat mycket om det här. Om faran i en enda berättelse och om hur hon hela tiden får bemöta denna syn på Afrika och de afrikanska författarna.

Här sitter ikväll nästan tvåhundra finlandssvenskar, finländare, och vi vet inte hur många olika historier som finns här. Men vi vet att de är väldigt många.

Svenska kulturfonden vill med sin verksamhet bidra till och verka för att det berättas så många historier som det bara är möjligt. Att vi i Finland inte låter oss förledas till att tro att det finns bara en berättelse, bara ett sätt att se på varandra. Det är, som vi alla vet, det farligaste som kan hända oss människor.

Svenska kulturfonden stöder i år många projekt som involverar invandrare och nyfinländare. Vi har också en helt ny bidragsform, Kultur tillsammans, och genom den vill vi öka antalet berättelser som berättas i Finland och få dessa att höras och synas.

Många av er författare, musiker och konstnärer som får arbetsstipendium i år, formulerar just detta: er vilja att vara med och berätta olika historier, att bredda vår syn, att skapa ett samhälle som är öppet och inkluderande. En av våra pristagare ikväll har arbetat för att ge de tigande barnen, dem vars historier och traditioner ingen frågat efter, en röst och en plats i skolorna.

På frågan vad vi ska göra åt våldet svarade kompositören Leonard Bernstein:

– We have to make the music more intense.

Den här tanken har alltid tröstat mig lite, för det här kan vi konstnärer. Vi kan öka engagemanget, vi kan öka intensiteten och vi kan berätta de historier som måste berättas i vår värld idag. Konsten har förmågan att få människor att ta till sig fler än en berättelse.

I Åbo har ni det här året haft förmånen att ha en av de finlandssvenska urberättelserna Stormskärs Maja på scen på Åbo svenska teater. En viktig berättelse, berättad på ett nytt sätt. En ny historia som också påminner oss om de gamla. Ni har kanske hört den österbottniska skrönan, som jag tänkte på då jag såg Stormskärs-Maja.

”Fammo miin gråått bara ein gang, å he va tå päärona fröis i ämbari i källarin.”

Och det här för mig tillbaka till Kimo. Hela dagen åkte vi alltså runt, Verner Berg och jag, och han berättade. Om olycklig kärlek, om bröllop, om mannen som kom hem från Amerika och mötte sin dotters likkista just på den här bron. Om Isotalon Antti och Rannanjärvi och vilket hus de brukade besöka då de var i Kimo. Om brott, våld, otrohet, psykisk sjukdom. Alla dessa människans stora historier fanns här, i vår lilla by.

Varje människa, varje liten plats på jorden är alldeles sprängfylld av olika historier. Vi ska vara med och berätta dem!

Ann-Luise Bertell, delegationens ordförande

Bertell höll talet på Svenska kulturfondens utdelningsfest i Åbo den 11 maj 2016.

Foto: Henrik Zoom

Festtal av delegationens ordförande Ann-Luise Bertell