Tillbaka
2.3.16   |   Nyheter

Kultur tillsammans – integration i praktiken

Fyra killar i övre tonåren kommer in i musiksalen skrattande och ivrigt diskuterande. De hälsar artigt på sin lärare och plockar genast upp varsin gitarr från ställningen och börjar plinka på dem. Efter en stunds yrsel sitter alla på varsin stol, och läraren, Lauri Salokoski hälsar dem välkomna till den andra musikklubben av åtta som ordnas i Tölö gymnasium.

Så, minns ni låten vi spelade sist? Frågar Salokoski på engelska, och repeterar hur man spelar introt till Deep Purples ”Smoke on the water” på gitarren.

En kakofoni bryter ut, alla fyra killarna försöker spela, men ingen av dem har tidigare erfarenhet av gitarrspel och det är inte så lätt att få fingrarna att lyda.

Så här, visar Salokoski, och sjunger med i riffet: ”Ta-ta-taaa, ta ta ta-taa!”

Musikklubben på skolan ordnas en gång i veckan åtta måndagar i rad för en grupp minderåriga asylsökande pojkar från Diakonissanstaltens mottagningscentral för ensamkommande asylsökande pojkar. Idén till klubben kommer från Annika Blomqvist, musiklärare och linjeansvarig för Tölö gymnasiums musiklinje. Hon berättar att idén föddes under hösten.

Vi ordnade redan i höstas några tillfällen här på skolan där pojkar från mottagningscentralen fick komma hit för att träffa våra elever, laga mat och äta tillsammans, lyssna på våra elever som uppträdde med musik och sedan dansa tillsammans.

 

Gruppen träffas en gång i veckan i Tölö gymnasiums musiksal

Gruppen träffas en gång i veckan i Tölö gymnasiums musiksal

 

Bidragsform som kom i rättan tid

När Blomqvist sedan i tidningen fick se en annons för Svenska kulturfondens nya bidragsform Kultur tillsammans, som möjliggör att man anlitar konstnärer och kulturarbetare för att arbeta tillsammans med invandrare regelbundet i några veckor tog hon genast kontakt.

Bidraget kom just i rättan tid, jag tror absolut att det är viktigt att kunna erbjuda någon aktivitet som för in mera glädje i deras liv, och samtidigt blir en rutin i deras nya vardag, säger Blomqvist.

Själv har hon under det senaste halvåret i flera repriser varit i kontakt med Diakonissanstaltens mottagningscentral, och också tillsammans med sin syster donerat två gitarrer till centralen för att ge pojkarna som bor där möjlighet att musicera.

De här är alla minderåriga pojkar som kommit till Finland på egen hand, resan hit har varit lång och mycket hård, och det är verkligen viktigt att kunna erbjuda dem regelbundna kontakter till vuxna här i Finland för att få dem att känna att vardagen nu är mera stabil.

 

Stökigt men givande

Lauri Salokoski, som leder klubben, säger att det är rätt krävande, men mycket givande.

Som musiker har jag varit med på en del stödkonserter för flyktingar och liknande projekt under hösten, och det här kändes som något meningsfullt. Musik är ett lätt sätt att kommunicera då vi inte har något gemensamt språk som vi kan kommunicera helt obehindrat på. Engelskan är rätt knagglig hos de flesta av pojkarna, och jag kan inget av deras språk.

Pojkarna är mycket livliga och ivriga, och Salokoski säger att det i bland kan bli rätt stökigt, men att huvudsaken är att alla har roligt tillsammans även om musicerandet inte i det här fallet är på en särskilt hög nivå.

Det vore ändå kul att kunna få i hop någon form av uppträdande efter att vi haft våra åtta träffar, säger Salokoski.

Annika Blomqvist har också planer på att avsluta klubben med någon form av jippo där pojkarna får träffa eleverna från skolan och ha en aktivitet tillsammans.

Vi funderade mycket kring om vi också på själva klubben skulle ha med våra elever, men kom fram till att det är bättre att pojkarna får ett eget sammanhang där de umgås med Lauri och spelar tillsammans, för att som slutprodukt kunna uppträda med något.

Lauri Salokoski tycker att musikklubben för asylsökande pojkar känns som ett viktigt projekt.

Lauri Salokoski tycker att musikklubben för asylsökande pojkar känns som ett viktigt projekt.

 

Rolig variation i vardagen

En av de fyra killarna är Akram (inte hans riktiga namn) från Afghanistan, som varit i Finland i fem månader nu. Han berättar att resan från Afghanistan till fots och med bil tog över två månader. Han begav sig i väg tillsammans med sin pappa, men de tappade bort varandra på vägen och nu vet han inte var pappan befinner sig.

Det är kul att komma hit till klubben, säger han på finska, som han redan talar minst lika bra som engelska.

På dagarna går han i skola och försöker studera hårt för att nå sina mål.

Jag skulle vilja studera vidare och bli läkare eller jobba inom affärsvärlden eller politiken, berättar Akram.

En av hans stora idoler i Finland är riksdagsledamoten Nazima Razmyar, också hon med rötter i Afghanistan.

Jag vill gärna bli som henne, ler han.

I slutet av klubbtimmen har låten som alla försöker lära sig bytts ut från ”Smoke on the water” till ”Everybody needs somebody to love”. En av killarna har satt sig vid pianot, en annan vid trummorna. Alla sjunger med i versen, och Lauri Salokoski får också en spontan översättning av frasen till farsi.

Dags att sluta för i dag, vi ses nästa vecka, avrundar Salokoski.

Pojkarna tackar för i dag och säger att de ser fram emot nästa vecka. När de gått ut igenom dörren klingar sången i korridoren:

Everybody, needs somebody to love!

Text & foto. Henric Öhman

 

Läs mera om Kultur tillsammans och sök bidrag här

Kultur tillsammans – integration i praktiken