Kultursektorn i Finland står inför stora prövningar när staten genomför kraftiga nedskärningar. Inom fältet för teater puttrar frustrationen och oron – men också framtidstron. Trycket på privata finansiärer ökar. Vad ska Svenska kulturfonden ha för roll i framtiden?

– I detta nu ritas spelkartan om och vi behöver verkligen lyssna in fältet och vår samtid och vara mer lyhörda än någonsin, säger Kulturfondens delegationsordförande Mikael Svarvar.

Finlands kulturarbetare och hela konst- och kultursektorn har drabbats hårt på grund av tidigare nedskärningar i statsbudgeten, och under 2025 planeras ännu kraftigare åtstramningar.

Vi inte kan axla det offentliga ansvaret, för sådana resurser finns inte

Samtidigt som den offentliga finansieringen krymper så växer förväntningarna på privata finansiärer som kan fylla gapet. Vad blir Svenska kulturfondens roll i framtiden?

– Vi måste vara jättetydliga med att vi inte kan axla det offentliga ansvaret, för sådana resurser finns inte. I vårt strategiarbete talar vi däremot om två s, det vill säga samarbete och synergier, där vi tillsammans med andra aktörer kan skapa mervärde där det är möjligt, säger Kulturfondens styrelseordförande Mikaela Nylander.

Hon är i likhet med Mikael Svarvar övertygad om att Svenska kulturfonden står inför annorlunda och mer spännande och krävande ansökningsprocesser i framtiden. Frågeställningar kring prioriteringar och vad som på sikt är hållbara satsningar, blir viktigare än någonsin när trycket ökar.

Demokratin är hotad

En person som följt utvecklingen i Finland på nära håll är teater- och operaregissören Erik Söderblom, som numera också är bosatt i Sverige. Han är samtidigt en hängiven aktivist som driver olika namninsamlingar mot inbesparingarna som riktas mot konst- och kulturfältet.

– Det finns en enorm diskrepans mellan festtal och handling. I Finland blir vi matade med berättelsen om hur dåligt det går för Finland. Men narrativet kunde låta helt annorlunda, och att det låter som det gör är ett medvetet val.

Söderblom är övertygad om att det inte enbart handlar om pengar, utan också om den högervind som sveper genom Europa och riktar in sig på att begränsa kulturen.

– Det här handlar om en ideologisk förskjutning, och i sista hand handlar det om fri demokrati. Där extremhögern får fotfäste ser vi alltid nedskärningar i kultur och bildning, och Finland är inget undantag.

– Han har absolut rätt, säger Mikael Svarvar. Men för att inte själv tappa kraften i dessa tider, tar jag gärna en annan startpunkt i diskussionen och fäster min blick på allt det finasom de facto just nu görs inom kulturfältet.

Fondernas roll i en ny verklighet

Erik Söderblom tycker att Svenska kulturfonden varit både öppen och lyhörd, och gjort många hederliga försökt i rätt riktning under de senaste åren.

– Jag tror att vi står inför en framtid där de privata fonderna får större makt, blir mer förmögna och även mer politiska, vilket inte är det samma som partipolitiska. Allt det här ställer krav på att man är ännu mer proaktiv än tidigare.

Han föreslår att Svenska kulturfonden skapar en plattform där enskilda konstnärer kan matchas med privata donatorer som kan och vill bidra med pengar till kulturbranschen.

– Som konstnär är det svårt att nå fram utan att man känner sig som en tiggare, säger han och lyfter också fram idén om att Kulturfonden kunde driva på utvecklingen av ett skatteavdragssystem som gynnar privata donationer till kulturen.

Vi utövar vår makt via ett välutvecklat och transparent ansökningssystem

Mikael Svarvar säger att han tror att Erik Söderblom är något på spåren när det gäller Svenska kulturfondens roll att sammanföra olika aktörer. Han nämner RUSK-festivalen i Jakobstad som ett bra exempel där matchningen med näringslivet lyckats, utan att konstnärerna känt sig utnyttjade.

– Men samtidigt provocerar han mig lite grann. Kulturfonden är en maktfaktor och jag gillar att vi ger bidrag och utövar vår makt via ett välutvecklat och transparent ansökningssystem som sker i samarbete med sakkunniga på fältet, och inte via riktade privata donationer där det finns en klart uttalad egen vilja.

Mikaela Nylander är inne på samma linje.

– Vi kan inte börja förhandla med företag och inte heller vara en aktör som börjar lobba mot politiker. Vi har vår egen roll. Men på ett övergripande plan kan jag hålla med om att olika typer av skatteavdrag, i likhet med dem som staten redan beviljar inom andra områden, också kunde utökas till kulturen.

Vem ska ha råd att konsumera kultur i framtiden? Det här är en klassfråga

En annan kulturarbetare som kämpar hårt för sin verksamhets överlevnad är Annika Åman. Hon bär många olika hattar och är både författare, regissör och en av två konstnärliga ledare för den prisbelönta barn- och ungdomsteatern Unga Scenkompaniet.

– I år har vi tvingats skära ner rejält. Det vi tidigare drömde om – att kunna anställa fler för att avlasta oss konstnärliga ledare från administration – känns långt borta.

Annika Åman berättar om flera negativa faktorer som på kort tid påverkat teaterbranschen.

Kostnaderna för turnéverksamhet har skjutit i höjden, samtidigt som pandemins effekter ännu ekar i bakgrunden. Det fria fältet, utan statliga stöd i ryggen, står inför allt fler bidragsavslag när konkurrensen om resurserna hårdnat.

– Vi har också märkt att skolorna fått mindre pengar att lägga på kultur, vilket slår direkt mot oss. Det är en jämlikhetsfråga, och vi är många som kämpar för att alla barn ska få konstupplevelser, oavsett socioekonomisk bakgrund. Vem ska ha råd att konsumera kultur i framtiden, eller att gå på teater, köpa böcker eller ens låta sina barn delta i kulturella aktiviteter? Det här är en klassfråga.

Åtgärder som att höja bokmomsen är en fråga som redan väckt upprördhet inom litteraturvärlden. När staten tjänar betydligt mera på böckerna än författarna är något definitivt fel, tycker Åman.

Tillgänglighet och jämlikhet

Mikaela Nylander är överlag orolig för den nedmontering som nu sker av hela medborgarsamhället, och den inkluderar alla åldersgrupper och även många andra branscher förutom kulturen.

– Jag är jätteorolig för just tillgängligheten och jämlikheten, det vill säga hur kulturen i bred bemärkelse ska kunna nå ut till de mest sårbara grupperna. Kulturen behövs för att man ska kunna växa som människa. Ett exempel på hur man kan trygga tillgängligheten är att föra ut allt mer konstupplevelser till skolor och daghem.

De båda ordförandena förutspår att jämlikhet kommer att vara ett centralt ord i Svenska kulturfondens fortsatta arbete.

– I egenskap av både pedagog och musiker tänker jag i synnerhet på de unga. Nedskärningarna leder till att mångfalden minskar och riskfaktorerna ökar när det gäller utanförskap och ungas mående som helhet, säger Mikael Svarvar.

Konstens uppgift är att utmana

Annika Åman önskar att Svenska kulturfonden i ännu högre grad skulle fokusera på att möjliggöra nydanande konstformer och projekt som vågar utmana och inspirera.

– Våra fonder gör ett fantastiskt arbete, men jag hoppas att de inte faller i fällan och börjar fokusera för mycket på publiksiffror. Det är inte därför vi skapar kultur. Konstens uppgift är att utmana, att skapa något människor inte ens visste att de ville ha.

Mikael Svarvar gör en försiktig markering, och antyder att man faktiskt kunde se över ansökningsblanketterna på den punkten.

– Jag är helt överens om att ett framtida vitalt konstfält kräver att vi också stöder fria grupper och deras modiga och nya initiativ, och det gör vi förstås redan.

Upp på barrikaderna

Trots det mörka världsläget – Annika Åman drar paralleller till 1930-talet – håller hon fast vid sin framtidstro. Hon betonar betydelsen av att finlandssvenskarna inte vänder sig inåt, utan bidrar till att skapa scenkonst som speglar samhällets mångfald och är tillgänglig för alla.

– Vårt kulturfält kan ibland bli en rundgång av klagomål. Det är förståeligt, men vi behöver också visa varför vi behövs. Inte bara för politiker, utan för alla. Nu är det dags att kavla upp ärmarna.

Erik Söderblom beskriver kulturfältet som samhällets utvecklingsavdelning där framtiden skapas.

– Att skära ner på kulturen är lika kortsiktigt och förödande som om ett företag skulle slopa sin utvecklingsavdelning. Kulturen är också helt avgörande för att hålla demokratin vid liv.

Text: Camilla Lindberg
Bild: Frank Unger, Niina Stolt, Cata Portin, Christoffer Björklund