Läs om våra arbetsstipendiater

Svenska kulturfonden delar årligen ut ett drygt 70-tal arbetsstipendier (1-3-åriga stipendier). Stipendierna betyder i bästa fall att erfarna konstutövare, men även unga förmågor, får en tid av arbetsro.

Läs om några av våra arbetsstipendiater (Fler artiklar läggs till senare)

 

”Barn måste också få känna sorg”

Anna Gullichsen är författare och aktuell med barnböckerna om Saga Blom. Hon är nu Svenska kulturfondens arbetstipendiat och i vår publiceras den tredje boken i serien om den lilla flickan som äventyrar i sin farmors trädgård.

Anna Gullichsen bor med sin man och sju barn i den gamla prästgården i Sjundeå, en rofylld trädgårdsidyll. Många kommer kanske ihåg henne från sånggruppen APA som producerade barnsånger under 1980-talets senare hälft. Sedan dess har hon jobbat som lärare och trädgårdsföretagare. I en liten mormorsstuga hemma på gården drev hon sitt trädgårdscafé men för några år sedan fick verksamheten ge vika för författandet och då förvandlades den lilla stugan till hennes skrivverkstad.
– Det är en inspirerande och lugn miljö, säger Gullichsen.
Böckerna om Saga Blom har blivit populära, också i den finska översättningen där Sagas finskspråkiga alter ego heter Satu Kukkameri. Böckerna blandar fakta med fiktion på ett spännande sätt. Parallellt med handlingen kan läsaren ta del av enkla och lättförståeliga råd om trädgårdsskötsel.
– Också vuxna som läst böckerna tillsammans med sina barn eller barnbarn har sagt att de haft nytta av mina skötselråd då de pysslat i trädgården, säger Gullichsen.
Och det är inte enbart råd om trädgårdsskötsel som förekommer i böckerna. Sagas farmor Simone är fransyska och pratar därför ibland franska med Saga. En del ord och uttryck finns översatta i en liten ordlista i första och tredje boken.

Inga föräldrar i Sagas värld

Inspiration till Saga Blom har Anna Gullicshen hämtat från sin yngsta dotter. Men i berättelserna om Saga Blom förekommer inga föräldrar utan där finns endast Saga och hennes farmor.
– Folk har frågat mig varför det inte finns några föräldrar i Sagas värld. Men det är bara vuxna som bekymrar sig om sånt. Sagas föräldrar är inte relevanta för berättelsen. Och ingen har ju påstått att de inte skulle finnas. Allting behövs inte skrivas ut med stora bokstäver, säger hon.
Böckerna går in på djupet i relationen mellan Saga och farmor Simone och tar också upp svåra teman. Sagas farfar var trädgårdsmästare och han har skapat den underbara trädgård som fungerar som miljö för berättelserna. Tillsammans förvaltar Saga och farmor Simone arvet efter farfar.
– Döden är en sak som behandlas i den första boken. Barn måste få veta att sorg är någonting de får och ska känna som alla andra. Det ska inte vara tabubelagt att ta upp så kallade svåra saker som död eller skilsmässor och som författare ska man inte dra sig för att ta upp sådana ämnen. Det ska vara tillåtet att gråta men berättelser för barn ska samtidigt inge hopp och sluta lyckligt, säger Gullichsen.
Olika pedagogiska metoder är viktiga men Gullichsen är inte särskilt oroad över hur det pedagogiska gestaltar sig i böckerna om Saga Blom.
– Det mest väsentliga är att nå fram till barnen i berättelsen. Som författare gäller det att ta fram barnet i sig själv, säger hon.

Framtiden ljus

Gullichsen tror på den finlandssvenska barnlitteraturen och att det finns ett behov för den. Den kan inte ersättas med Sverigessvensk barnlitteratur.
– Den har fått allt mer utrymme, man kan nästan säga att den blomstrar. Och den behövs definitivt och är viktig för vår identitet, säger hon.
Till våren publiceras den tredje boken om Saga Blom. Arbetet med boken är så gott som klart och tillsammans med illustratören Cara-Maria Knuutinen löper arbetet smidigt.
– Vi har en fungerande personkemi och tänker ofta i liknande banor när det kommer till att förverkliga en idé. Hon har dessutom ett väldigt bra formspråk, säger Gullichsen.
Under den senaste tiden har barnböckerna om Saga Blom tagit en stor del av Anna Gullichsens tid men hon har också jobbat som manusförfattare för teater. Det var segern i Solveig von Schoultz-tävlingen 2004 som gav henne självförtroende att utvecklas i sitt författarskap. För närvarande arbetar hon med olika barnboksmanus och med ett romanprojekt. Men böckerna skriver trots allt inte sig själva.
– Man ska syssla med det varje dag och vara flitig och målmedveten. Då ger det resultat, säger hon.
Staffan Björkell

Arbetsstipendiaten Stefan "Kilju" Lindblom

 

Ingen slapp bas

Arbetsstipendiaten Stefan "Kilju" Lindblom

Musikkritikern Mats "Mata" Liljeroos har beskrivit honom som "mixaren, fixaren, arrangören och multiinstrumentalisten Stefan Lindblom". Och det tycks vara så att med en hygglig Fenderbas kan man gå långt. Med rätt attityd hinner man lära både sig själv och andra en hel del på vägen. Lindblom är en av dem som i år fick ett ettårs arbetsstipendium från Kulturfonden.

Vi möts på Kaffehuset August på Hovrättsesplanaden i Vasa. Här talas det svenska i vart och vartannat bord. Tydligen Svenska Träffpunkten. Eller så har jag bara glömt hur fungerande tvåspråkigt Vasa varit - och fortfarande är.

Välkänd profil i branschen

Det är 16 år sedan Stefan Lindblom kom till Vasa och etablerade sig som musiklärare och musiker, men han är redan långt mera än en enbart en lokal kändis. Hans skäggprydda profil syns på en massa olika ställen - listan av alla tv-program där han figurerat med sin Fenderbas har blivit lång (från Fångad av en sång till Himlaliv). Dessutom arrangerar och spelar han in barnmusik med Apan Anders, fungerar som studiomusiker, basist på Wasa Teater, gör egna CD:n och mycket mera. Under stipendiat tiden ska han producera ett nytt undervisningsmaterial (för elbas förstås) för musikskolor och institut och så lär det bli en ny skiva också.
Under hösten deltog Lindblom i Abbey Road-turnen som sågs på många håll i Svenskfinland. Denhär gången handlade det om en succéturné med Beatlesmusik. Där ställde han upp som gitarrist, men på huvudinstrumentet elbasen har det blivit spelningar i de mest varierande sammansättningar. Ska man ha tag i en bra basist står han högt på listan.

Fenderfan

Oftast är det en Fender Jazz Bass från -65 som han använder. Fender står över allt, även om han just nu väntar att få grabba tag i en Rickenbacker 4001 från 1975 som han beställt. Rickenbacker var märket som bl.a engelska proggband, typ Yes och Genesis, använde på 70-talet.
Lindblom växte upp i Pargas på 70-talet och drömde om att bli trummis och att det blev just basen förklarar han såhär:
- En orsak var väl föräldrarna, kanske ett set med trummor till åttaåringen inte kändes rätt... - jag fick en akustisk gitarr istället. Därefter blev det elgitarr när jag blev tolv år. Senare var jag med i ett band med några kompisar och vi var först tre på gitarr och en på trummor. Någon måste bara byta till bas, så vi provade turvis och en kompis pappa pekade på mig och sa: Lindblom som ska spela bas! och så blev det.

SÖU-rock viktig milstolpe

Det här var på tidigt 80-tal och då var det ännu inte särskilt sexigt att spela bas i Finland - det var först lite senare som funk och fusion blev starkare och man började lära sig namn på band med basister som drog och smällde i basen ("slap bass").
Det var också på 80-talet som Lindblom första gången kom upp till Pampas, för att delta i SÖU-rock med bandet Non Troppo från Pargas. SÖU-rock blev ju en viktig scen för den finlandssvenska rockens storheter (Ragnar Hare, Viktor Hurmio, m.fl) så det var inte småpotatis att spela där.

Proffsig barnmusik

Drygt 10 år senare blev det sen Vasa för hela slanten (utbildade sig vid Lappjärds Folkhögsskola) med rätt mycket musikundervisning vid olika musikinstitut, spelningar och olika band.
Vad har då gett mest?
- Barnmusiken har varit en kul grej. Jag har jobbat mycket med Anders Grönroos - Apan Anders -och vi har bestämt oss för att inte pruta på kvaliteten. Det ska vara lika bra som det vi gör för vuxen publik - arrangemangen, musikerna, allt.
- Och jag njuter förstås av att skapa ny musik! Både beställningsverk och helt för mig själv.
Hur ser den skapande processen ut?
- Det varierar hemskt mycket. Ofta är det kanske en händelse som gör att det börjar välla fram musik. Efter att min mamma dog kom jag t.ex. in i en väldigt produktiv period. Jag kunde skriva sju låtar på en dag. Ibland blir allt färdigt på en gång, men ofta gör jag ändringar och tillägg i sista stund - så har det varit då jag spelat in mina egna skivor - en låt blev till när jag redan var på väg till inspelningen. Å andra sidan gillar jag nog också att arbeta med klara projekt, t.ex. musik till en teaterpjäs - då går jobbet oftast ganska schematiskt framåt med en klar deadline.
Ett helt annorlunda exempel är en låt han skrev första gången 1986 och som hittade sin slutliga form först i år.
- Jag hade haft med den länge i repertoaren, men alltid tyckt att nåt fattades. Nu är den plötsligt färdig, känns det som.

Stipendiet ger tid att göra undervisningsmaterial

Lindbloms arbetsstipendium ska även ge något väldigt konkret för blivande basister. Han har trappat ner på undervisningstimmarna och till nästa vår ska ett undervisningsmaterial stå klart, som kan användas på musikskolor och -institut. Just nu finns inget vettigt inom en pärm, menar han - eller som han beskrivit läget i sin ansökan:
- Man kopierar lite härifrån och därifrån, samt skriver en hel massa själv. Jag har under årens gång skrivit mängder tekniska övningar, etyder och annat som har med elbas-spel att göra. Tanken är att kunna sammanställa sådant jag redan gjort, samt skriva ytterligare nytt kompletterande material i linje med de nya nivåprov jag har varit med och utarbetat(för nivå 1-3).
Det är till att ha flera fingrar med i spelet.
Text& foto: Håkan Näsman

****************************************************************

 

Pia Öst, formgivare

Keramiken segrade över kontoret

Pia Öst är formgivare med lera, trä och textil som arbetsmaterial. Men lika gärna kunde hon arbeta på kontor. Det hade hon hunnit göra i tretton år när hon sadlade om efter sin tredje moderskapsledighet. Först blev hon keramiker och keramiklärare, och senare utbildade hon sig till formgivare vid Svenska yrkeshögskolan i Nykarleby.
Först ett tråkigt, inrutat liv och sedan ett roligt och fritt?
Nej, inte alls, försäkrar Pia. Hon trivdes bra med kontorsarbetet. Men hon hade också alltid tyckt om att göra saker med sina händer, och mitt under lågkonjunkturen 1994 sa hon upp sig. Barnen var åtta, sex och två år gamla, själv var hon 33.
– Nu ska jag välja väg, tyckte jag. Och även om jag trivdes har jag inte ångrat en gång att jag slutade med mitt gamla arbete.
Keramik hade Pia sysslat med sedan en kurs på medborgarinstitutet 1987. En månad efter kursstart gjorde hon om ett sovrum till verkstad och köpte en egen drejskiva. Numera har Pia en eldriven drejskiva, en gåva av hennes far, som i likhet med resten av familjen hela tiden trott på henne och intresserat sig för hennes arbete. I dag har hon också en kollega inom familjen. Pias äldsta barn, Johanna Öst Häggblom, har nämligen gått i mammas fotspår och blivit formgivare.
– Hon började i sjuan i högstadiet samtidigt som jag började studera i Nykarleby, och när jag gjorde mina skoluppgifter gjorde hon dem också, berättar Pia.

Hylla utan skruvar
För tillfället är möbelformgivningen nummer ett för Pia. I familjens vardagsrum står hennes stolthet, hyllan Addo. Addo är latin och betyder ”jag lägger till”, och Addo är också namnet på Pias företag.
Addohyllan är gjord helt i trä, utan en enda skruv eller spik, och den kan enkelt pusslas ihop till önskad form och storlek. Och tas isär igen – en drömmöbel för den som flyttar eller möblerar om. Konstruktionen av Addo är mönsterskyddad.
Pias man Allan Öst är snickare och det är han som tillverkar prototyperna av hennes träarbeten. Pia är nöjd över att hon får arbeta tredimensionellt och inte bara skissa. När hon började formge brukade det bli flera prototyper av en modell, nuförtiden har hon tänkt ut mera på förhand.
Keramiken gör Pia själv från början till slut, formger, drejar och glaserar. Möblerna tillverkas av ett snickeri i Pedersöre, medan tygerna handtrycks på en fabrik i Sverige. Det blir inga lättvindiga tygbeställningar, för designern måste köpa minst 60 meter av ett tyg. Pia säljer själv två tyger som hon designat, ”Blomma” och ”Gräs”. Det senare var hennes slutarbete i Nykarleby.

En stol, ett bord och en skål
Enkelt och funktionellt är nyckelorden för Pias design. Färgskalan är dämpad, oftast blir det svart eller vitt. Idéerna får växa fram och utvecklas i lugn takt. Addomöbeln kom till efter fyra års formgivning och finslipning.
Just nu fylls Pias tankar och skissblock av en stol, ett bord och en skål. Stolen består av tre delar eller sittplatser som bildar en helhet med finess. Bordet ska höra ihop med stolen, samtidigt som de inte får vara för lika. Det ska också kunna växa efter behov. Skålen, en gåva till ett brudpar, har Pia tänkt på sedan dottern Johanna gifte sig. Äktenskapssymboliken är viktig.
– Skålen ska bestå av två delar som bildar en helhet, förklarar hon. Delarna ska också fungera självständigt.
Stolen är fem före att bli en prototyp och kommer att visas på inredningsmässan Habitare i Helsingfors i år. Bordet och skålen har ännu många timmar av tankearbete framför sig.

Rädd om tiden
Formgivare och hantverkare måste ha mat på bordet precis som alla andra, med eller utan stipendium. Vid sidan av det egna företagets produkter har Pia formgett företagsgåvor samt undervisat i keramik, portfolioarbete, bokbindning och tygtryck. När hon efter några mindre stipendier fick sitt första helårsarbetsstipendium 2006, även det av Kulturfonden, kastade hon loss och blev egenföretagare på heltid.
Ett helt år med arbetsstipendium ger arbetsro.
– Det är en begränsad tid, och jag är rädd om den tiden. Jag undviker att åta mig små arbeten, de tar för mycket energi.
Hittills har den rådande lågkonjunkturen inte påverkat Pias försäljning. Men hon är medveten om att man alltid borde ha en plan B, för säkerhets skull.
– Jag kan till exempel börja göra tygmönster som jag säljer. Det är ganska svårt men det är roligt.
Hon har också (högtflygande) planer för en nuvarande produkt, ett lågt brickbord som går lätt att fälla ihop och ta med sig under armen.
– Jag skulle vilja sälja bordet på flygplatsen. Till exempel för japanska turister – japanerna sitter ju på golvet.

Mässor ger synlighet
När Pia beskriver ideandet kring stolen och bordet som hon nu arbetar med använder hon orden ”gränslös men innanför”: en stol som kan bli flera och ett bord som växer. Själv har Pia alltid bott i Österbotten. Det är hennes plätt på jorden där hon känner sig innanför, samtidigt som hon vill spränga gränser. Under studietiden praktiserade hon på Finlayson i Tammerfors, och det är enda gången hon bott någon annanstans än i Österbotten. Då Pia var i Tammerfors fick hon ett telefonsamtal som de flesta formgivare bara kan drömma om. Inredningsaffären Artek i Helsingfors ville ha hennes salladsbestick till försäljning. Artek sålde dem sedan i tre års tid.
Inredningsmässorna är ett måste för formgivarna. Här får de synlighet. Habitaremässan i Helsingfors sätter punkt för Pias ettåriga arbetsstipendium av Kulturfonden. Pia ställer ut på designavdelningen. För att få ställa ut där måste man ansöka om plats. Pia hoppas också kunna ställa ut på Stockholm Furniture Fair 2010. Men det, som så mycket annat, är en fråga om ekonomi.
Lagom inför Habitare ska en broschyr om Addomöbeln vara klar. Den gör Pia i samarbete med två studerande på formgivningslinjen i Nykarleby. Pia gillar att arbeta ensam, men samtidigt är det roligt när någon annan ser med sina ögon på hennes arbete.
En formgivare med eget företag är vanligen tvungen att vara sin egen alltiallo. Då är det bra att ha ett tidigare liv med annan arbetserfarenhet bakom sig. Pia har haft mycket nytta av sekreterarjobbet. Med jämna mellanrum har hon kontorsdag.
– Jag tycker om pappersarbete. Jag tycker om att göra system åt mig. Allt man gör ska ha system.
Lotta Moring
(artikeln ingick i årsboken, Svenska kulturfonden 2008-2009)